|
Kan inte riktigt förstå att det som hänt faktiskt har hänt men det
kmr jag nog aldrig riktigt göra. 20 december tog pappa sina sista
andetag. Ibland förstår jag, ibland inte. Ibland vill jag bara ropa
efter han för att se om jag får något svar. När jag förstår att han
inte kmr tillbaks gör det så fruktansvärt ont, ont inombords. Jag
kan inte beskriva känslan.
Jag har iaf lärt mig att aldrig ta någon förgiven.. inte livet heller
för den delen! Det är verkligen något som vi ska ta hand om..
Vi lever av en anledning och livet varar inte för evigt! Man har
tänkt tanken "det händer aldrig mig" allt för många gånger!
Att du pappa som funnits där i all tid ända sen födseln helt plötsligt
inte gör det längre är ofattbart. Allt som vi gjort och allt som vi hade
kvar att göra.. Livet är så orättvist! Du har kämpat så himla mkt men
nu slipper du lida mer. Jag vet att du har det bra nu och det är det
enda som tröstar mig.. Jag hoppas du är med oss alla fast vi inte längre
ser dig. Jag är glad att jag fick vara med dig in i det sista. Jag ska
glädjas åt den fina tid vi fått tsm och jag ska minnas dig som den starka
snälla och fina människa du var!
Jag älskar dig pappsi och skulle göra allt för att få dig tillbaks!
Vila i frid min stjärna! <3
Gick igenom mina sms från dig och hittade den här.
Nån som var stolt och glad trots allt det kämpiga.
Inget kunde stoppa dig från skogen och jakten! :)
En frisk pappsi :)
|